För att följa utvecklingen av det internationella förbundet för squaredans callers och får att få reda på ”varför” och ”hur” det bildades måste vi leta oss tillbaka till början av det som kallas modern squaredans.

Den moderna squaredanshistorien inkluderar namn på personer före första världskriget. Alla var verksamma callers, men det var endast några, om någon alls, som kunde kallas sig för ledare för squaredansen. Det finns bara en man som är framträdande och han var en le­dare. Hans namn var Dr. Lloyd Shaw. Han forskade kring western squaredans och introducerade denna dansform för gymnasiestudenter och andra som bodde i hans område under 30-talet. Hans första mera spridda erkännande kom i mitten av 30-talet när han publicerade sin bok ”Cowboy Dances” och med en turné genom hela landet med sin dansgrupp Cheyenne Mountain Dancers. Allt detta, bara några år innan andra världskriget, tände gnistan som skulle få square­dansen att sprida sig över hela landet. Shaws metoder och filosofi skulle göra squaredansen tillgänglig för alla.   Före detta, i det mera lantliga Amerika, var denna dansformen en aktivitet som utför­des mera sällan, framför allt på fester. Emedan det var endast ett fåtal caller som kunder hålla i en hel danskväll, var callningen oftast utförd av en person som kanske inte kunde mer än två, tre call. Det fanns ett begränsat antal böcker som berättade om vilka call som kunde användas, men det var mindre än fem som beskrev hur de skulle utföras. Danserna blev således enkla i förhållande till dagens squaredans och när det inte fanns ljudanläggningar blev naturligtvis även callningen enkel. Under kriget när service- och försvarspersonal flyttade runt från ett område till ett an­nat, och om squaredans kunde genomföras, så kunde vem som helst som visste hur man callade kunna ställa sig upp och genomföra en kurs.   Det var under denna tid som många fick sin första smak för squaredans, både dansare och callers, men rol­len som ledare för rörelsen fick axlas av Lloyd Shaw. Shaw’s tidiga turné med dansgruppen och hans bok väckte stort intresse hos lärare och andra. Det dröjde inte länge innan han blev tillfrågad att anordna en kurs för att lära upp nya callers. Sommarkurser startade i Colorado Springs ett eller två år före andra världskriget, men blev tvunget att ställas in när kriget började. 1946 påbörjades dessa på nytt och året därefter åkte Shaw ut på en ny turné. Med detta var square­dansens blomstring ett faktum. Förfrågan om att få vara med om kurserna som varade ett förlängt veckoslut var enormt. Det utrymmet som fanns i cafeterian i Cheyenne Mountain School tillät en­dast att 96 deltagare kunde närvara samtidigt. Och med hänseende att få geografisk spridning på deltagarna, så blev varje kurs snabbt full.   Nyfikenhet samt att få erhålla skriftlig do­kumentation och dansmaterial kan ha va­rit den främsta orsaken till att så många anmälde sig, men det som Shaw lärde ut var inte endast att calla. Bland annat så lärde han hur callers skulle samarbeta med olika männsikor, hur de skulle kunna bli ledare, och hur de skulle bibehålla kvaliteten på squaredansen för att bevara och skydda den för framtiden. Att få till­fälle att calla och få en utvärdering samt chansen till att lära sig flera danser var bara en del av gradueringen. Callerna tre grundpelare; klarhet, rytm och ordergiv­ning, var grundstenen att börja på. Det betydelsefulla att få dansa till en individ med känsla för rörelse till musik samt komfortabel dansstil, visade eleverna att Lloyd Shaw ämnade att utbilda ledare som skulle föra facklan vidare in under den andra halvan av 1900-talet.        När respektive kurs var slut återvände deltagarna till sina hemstäder och bör­jade anordna squaredanskurser. De blev själva ledare som i sin tur utbildade nya personer att calla. Efter bästa förmåga förmedlade de vad de själva hade lärt sig. Shaw fortsatte att hålla två sommarkurser per år tills mitten av 50-talet, och från varje kurs kom nya ledare som i sin tur åkte iväg och anordnade danskurser, bil­dade skolor för callers och hjälpte till att bilda callerföreningar för att försäkra sig om att utbildningen av ledare skulle fort­sätta. I början var det de som hade lärt sig av Shaw som utbildade andra. Med tiden förflyttades dock utbildandet till flera generationer från Shaw. Målet att skapa ledare för squaredansen hade gått från en individualist till många andra. När squaredansen växte så skapades det lokala regelverk och etikett. Under en tid var det inte mycket samordning, det var endast i tidningen Set in Order som samlade in och publicerade vissa riktlin­jer.   Tidningen, som hade inspirerats av Shaw, spred mycket av Shaws budskap, förmedlade artiklar från dagens ledare, tog fram grunder för squaredans från olika delar i landet, kombinerade dem, förklarade och framlade en gemensam lista med dessa. Tidningen blev ”ledarnas och callernas röst”. Olika callers och olika områden gick sina egna vägar, men behovet av samordning och samarbete blev allt större när verk­samheten växte. Behovet av en mera samordnat ledarskap blev mer och mer nödvändigt under 50-talet och i augusti 1960 träffades en grupp av ledare/callers från olika delar av landet i Glenwood Springs, Colorado. De skulle se om det gick att få fram lösningar för en enhetlig termologi och dansstil, för att kunna skapa en gemensam etik för callers och för att kunna erbjuda ett nödvändigt le­darskap för rörelsen.   Ed Gilmore, Bruce Johnson, Jim Brooks, Don Armstrong, Frank Lane, Bob Osgood och deras fruar var närvarande på detta möte som va­rade flera dagar. I juli 1964arbetade Square Dancing Ma­gazine (tidigare Sets in Order) tillsam­mans med callers från södra Kalifornien, Ed Gilmore, Lee Helsel, Bruce Johnson, Arnie Kronenberger, Bob Osgood, Bob Page, Bob Ruff och Bob VanAntwerp, samt med en koppling till UCLA, under en två-dagars konferens angående ledar­skap och callning. Besökare kom från hela landet och succén med denna kon­ferens resulterade i en uppföljare året därpå. Med bakgrund på ovanstående händelser och på det växande intresset av square­dans och callning, blev behovet att få till en förening som kunde leda ledarna väl­digt klart. Bland de nu mångtaliga ledarna i landet fanns det individer som hade er­farenhet och hade förmågan att genom­föra bildandet av en sådan organisation.   Under tiden spreds tidningen Square Dancing Magazine till allt fler callers. Ar­tiklar från de erfarna ledarna skrevs an­gående information om squaredans och dess ledarskap. Artiklar om hur saker kunde genomföras skrevs och delades med till callers över hela världen och dessa påverkades av varandra. Etikett och dansstilsfrågor publicerades och togs upp av olika organisationer. Där sam­manställdes också de grundläggande callen med noter om utföranderegler. Även om allt detta tycktes vara samman­ställda regler, var det oberoende källor som skrev. Fortfarande fanns behovet om att gemensamt få callers att samarbeta närmare varandra.   Under 1961 instiftades Square Dance Hall of Fame av Sets in Order för att hedra de ledare som hade efterlämnat spår i squaredansvärlden. Under det kommande årtiondet adderades ett antal mycket framstående callers till listan. Alla som läste listan kände igen dem som de främsta representanter för ledare inom squaredansen under denna epok. Ingen av dem kunde ensam få all respekt från samtliga callers, men tillsammans kunde alla inom Hall of Fame ge tyngd åt de etik och grunläggande regler som lades fram. Deras kunskap och det de uträttade gav en imponerade ryggrad för ledare inom squaredansen. Planer för ett möte med medlemmarna i Hall of Fame påbörjades 1970, av en kommitté bestående av Lee Helsel, Arnie Kronenberger, Bob Osgood och Bob VanAntwerp. Erfarenheter från tidigare möten studerades och efterföljdes av en noggrann planering där åtta ämnen an­gående behovet och innehållet för en gemensam ledarorganisation framlades. Dessa ämnen var: (1) Se till att dansen är och förblir squaredans; (2) Ett godkän­nande av en standard är nödvändigt för den fortsatta tillväxten; (3) Ansvaret för träning av caller och ledare är callernas och instruktörernas; (4) Professionella regler för callers och instruktörer måste skapas och hållas; (5) Dagens square­dans måste omvärderas; (6) Kombinatio­nen av de olika formerna inom square­dans (squares, rounds, circle mixers, quadrilles, contras och liknande) ska uppmuntras; (7) den ”fiskliknade” utveck­lingen av squaredans ska förhindras och (8) organisationer av dansledare som sätter sig över den egna organisationen kan bli ett framtida problem.   Inbjudan skickades till 15 medlemmar av Hall of Fame för att närvara ett möte i februari, 1971, som gäster till The Sets in Order American Square Dance Society, och deltaga i en ”Honors Banquet” och för att diskutera squaredansnationens framtid. 11 av de inbjudna kunde närvara: Mars­hall Flippo, Ed Gilmore, Lee Helsel, Bruce Johnson, Arnie Kronenberger, Frank Lane, Joe Lewis, Bob Osgood, Bob Page, Dave Taylor och Bob VanAntwerp. När mötet, som hölls i Asilomar Confe­rence Grounds i Kalifornien, slutade, skrev alla under de åtta punkterna och började att planera för framtiden. Det beslöts att organisationen skulle växa fram gradvis och att varje person som blev vald som medlem skulle personligen få en inbjudan till ett möte, och bli ac­cepterad som medlem efter att ha närva­rit på detta. Detta blev starten av Callerlab.  Ett andra möte hölls i juli samma år. Don Armstrong och Earl Johnston blev invalda som medlemmar vid detta tillfälle. Antalet medlemmar var nu uppe i 13. Möte nummer tre hölls i februari 1972, där Jerry Haag, Jerry Helt och Jim Mayo blev nya medlemmar. Det fjärde mötet i Asilomar hölls i juli 1972 och Al Brundage och Manning Smith blev invalda. Nu hade medlemsantalet vuxit till arton. På detta möte beslöt man att fortsätta öka med­lemsantalet och även behålla den per­sonliga inbjudan som värvningsmetod. På nästa möte i februari 1973 tillkom sju medlemmar; Stan Burdick, Cal Golden, C O Guest, Jack Lasry, Johnny LeClair, Melton Luttrell och Bill Peters. Under denna träff gjorde man upp planer för Callerlab Convention 1974. Nu var medlemsantalet uppe i 25 och nu beslöts det att organisationens styrelse (Callerlab Board of Governors) skulle bestå av detta antal.    Som förste ordförande valdes Jim Mayo. Under dessa år av uppbyggnad tog sig denna grupp självvalt namnet CALLER­LAB – the International Association of Square Dance Callers, och startade tid­skriften DIRECTION. Arnie Kronenberger var under början vice ordförande och Bob Osgood tjänstgjorde som sekreterare. Det beslöts att under dessa år skulle CALLERLAB arbeta under The Sets in Order American Square Dance Society, och att CALLERLAB’s kontor och perso­nal skulle skötas av SIOASDS, utan kostnad för CALLLERLAB. Berättelsen om bildandet av CALLER­LAB skulle vara ofullständig om den inte beskrev Bob Osgoods bidrag. Hans unika position som redaktör för Sets in Order Magazine och hans breda kontaktyta med callers, instruktörer och ledare inom squaredansen, tillsammans med hans starka och entusiastiska ledarskap, gjorde att han blev den kraft som drev fram skapandet av CALLERLAB. Bob var en uppfinnare och en ledarfigur, och utan hans outtröttliga engagemang och orga­nisationsförmåga skulle det inte finnas något CALLERLAB idag.   Under perioden 1971-1973 skapades strukturen för CALLERLAB av medlem­marna: Hur styrelsen skulle sammanställas och arbeta Behovet att som medlem närvara re­gelbundet vid årsmöten Behovet av kommunikation mellan styrelsen och medlemmarna Arbetsuppgifter för sekreteraren Konceptet för professionell standard med vidhängande teori Frågor kring ansvar, försäkringar och skatter Frågor rörande skolning av medlem­mar Regler för organisationen baserade på American Medical Association Kommittéer startades redan vid första mötet och inom ett år hade ”Etikettsgruppen” bildats. Basiclistan och dess utökning från Set in Order valdes av CALLERLAB till den officiella dans-listan och utgjorde grunden för square-dansen. Med hjälp av en professionell designer skapades loggan, tidskriftens DIREC­TION’s logga, samt andra symboler som godkändes av medlemmarna. Advokat­firman Paul, Hastings, Janofsky och Walker ordnade med de juridiska papp­ren för skapandet av organisationen. Tillväxten, den grundläggande plane­ringen av målsättning och styrkan av le­darskap ledde CALLERLAB vidare till nästa stora steg, dess convention 1974. Det grundläggande arbetet skulle bli testat, medlemsantalet skulle fyrdubdlas och ”babyn” skulle vara redo att ta sats inför framtidens ledarskap.