Den som inte callar inom squaredansen kan ibland ha en liten blandad bild om hur det är att vara en caller. Vi ska försöka ge er några tankar avseende vad Du bör tänka på innan Du tar ett steg åt detta hållet.

Medan mycket har skrivits avseende utvecklingen av squaredansen är det inte mycket man kan finna som behandlar ämnet square dance callers. Det är dock möjligt genom att läsa gamla danskollektioner och studera arbetet av danshistoriker att pussla ihop en ganska rimlig och trovärdig bild varifrån square dance callers kommer ifrån och också se hur deras roll har växt, förändrats och utvecklats genom tiderna.

När man läser som exempel om de sägenomspunna Morris-dansarna från 1400-talets England, så kan man direkt se att det finns länkar mellan dagens caller och dåtidens ledare för Morris-danserna. De fann det ibland hjälpande att ropa ut turerna för sitt 6-manna team när de genomförde sin cermoniella dans. Det krävs inte heller någon större fantasi för att fastställa att några av rötterna för en caller finns att hämta i den 1700-tals baserade franska "Souffleur". De som i sin eleganta kostym och peruk ropade ut turerna för den ståtliga quadrillen och contradanserna i det franska hovet. Förutom att spåra traditionerna från Europa, så influerades också rollen som caller av de tidiga amerikanska nybyggarna. De traditionella fiolspelarna som ropade ut turer, de tidigare professionella dansarna som reste kors och tvärs över Amerika på tidigt 1800-tal och naturligtivs alla lärare och borgmästare som försökte dryga ut sin lön genom att leda squaredans på sociala kyrkliga evenemang, stadsmöten och andra gemensamma tillställningar.

På den gamla goda tiden var den främsta rollen för en caller (fiol-utropande-dansande-ledare) att förse publiken med musik och att vara en ledare för dansen. Viktigt att förstå, att under dessa tidiga dagar, behövde inte en caller regelbundet förse sina dansare med turer eller att konstant hjälpa dem genom dansen genom att tala om steg eller när turer ändrades. I dessa dagar skulle dansarna själva komma ihåg varje dans och, i synnerhet i de större städerna, var det ett brott mot etiketten om du gick ut på dansgolvet och inte kunde koreografin för den speciella dans som utfördes just då. Nästan alla av de tidiga danskollektionerna innehöll någon typ av varning såsom följande:

"Om du är försiktig ska du inte dansa quadrill om du inte vet figurerna, eller åtminstone känner till en del steg," (The Ballroom Instructor - 1841)

"De som inte riktigt förstår hur dansturerna förändras, ska ta en plats i dansen där de kan se det dansas igenom innan de provar det själva." (The Unique Dancing Call Book - 1893)

Där här innebar att den gamla tidens dansare visste generellt hur rörelserna och sektionerna i en dans förhöll sig genom minnet, och en caller/utropare hade i verkligheten inte så mycket att göra. Det finns många redogörelser i den tidiga litteraturen som beskriver att en caller skriker ut emellanåt någon tur medan han själv dansar i en square. Så uppenbart var det lättare att calla på den tiden - men det varade inte så länge. Två mycket viktiga förändringar inträffade under åren som följde och som fick en varaktig effekt på både dansen som sådan och på callerns arbete. En förändring modifierade det traditionella sättet som en caller uppträdde på, medan den andra drastiskt ändrade på hans huvudsakliga funktion.

Den första förändringen var introduktionen och profileringen av vad vi idag kallar för "ej förbestämda mönster" -de färgstarka orden, de lama verserna och de något korniga rythmerna som idag har blivit en sådan viktig och integrerad del för varje callers scenframträdande. Dr. Lloyd Shaw har i sin välkända bok "Cowboy Dances" (1939) noterat:

"Utroparna från de tidiga åren med en kort, direkt angivelse, har blivit ersatt med en caller som hela tiden fyller på med ett konstant mönster som aldrig sinar och som har en speciell Western klang."

I en artikel med namn: "En gammaldags Country Dance" (Outing Magazine 1905) beskriver Ralph Paine en sådan gammaldags utropare som kliver upp på en kökstol för att calla:

"All hands around and don’t let me ketch you loafin’

Balance corners and stop yer foolin’

Ladies in the center and you there, Ed Timms, shake a leg!

Plow the furrow good and deep, God help the man I find asleep!"

Det här var troligen ganska vanligt. Många av de gamla mönstren för calling hade sina rötter i det vardagliga livet för människorna och oftast beskrev det någon från arbetet och det som hände i deras dagliga aktiviteter. En liknande historia, runt 1870, beskrevs i Richard Nevell’s bok "A Time To Dance" (1977):

"Vid detta danstillfälle hörde jag för första gången, den lokala professionella fiolspelaren, gamle Daddy Fairbanks ... hans konstiga utrop och hans York State accent fyllde oss med vällust. ‘Ally man left’, ‘Chassay by your pardners’, ‘Dozy Do’ var några av de fraser han använde sig av när han spelade ‘Honest John’ och ‘Haste to the Wedding’. Ibland sjöng han sin call med en hög nasal klnag, ‘First lady lead to the right, deedle-deedle-dum-dum; gent folly after, dally-deedle-do-do, three hands around’, och alla skrattade hjärligt åt hans ord och uppträdande."

Dansmönster från igår har blivit en äkta del av amerikansk folkhistoria, och fastän vi får allt mer sällan höra det, så finns många spår av de gammaldags mönsterna kvar hos dagens moderna squaredans callers.

Mer arbete för callern

Historiskt innebar införandet av den nya sortens mönster att callerns uppgifter och ansvar utökades. Nu tjänstgjorde han inte enbart som en utropare, utan var en blandning av dansledare, arbetsfördelare och underhållare. Han fick under åren utveckla en egen speciell och färgstark stil och sätta sin egen prägel på de danser han callade. Det hade blivit hans ansvar att välja danserna, och att regelbundet utropa turerna och förändringarna inom dansen, så att alla kunde delta och ha en rolig stund. Dansarna själva hade inte förändrats speciellt mycket utan kunde fortfarande många danser från minnet. Det var dock inte längre tvunget för en dansare, när nu callerns roll förändrades, att memorera en hel dans noggrant, utan kunde luta sig mot att callern guidade honom säkert genom varje dans inom respektive program. Medan det förut var möjligt att ibland genomföra ett helt dansprogram utan caller, var det nu helt otänkbart att föra något liknande, för att inte säga omöjligt.

Den andra stora förändringen som påverkade arbetet och funktionen som en squaredans caller inträffade först på senare tid - troligtvis under senare delen av 1940-talet. Den förändringen markerade förvandlingen från en traditionell form av squaredans till vad som nu kallas för ‘Modern Western Style Square Dancing’. Veteranen, callern Joe Lewis, beskriver skillnaden mellan de två så här:

"I traditionell squaredans så insisterar en dansare på att hålla reda på vad som kommer härnäst; i Modern western dans, så insisterar de på att inte veta vad som kommer."

Ingen vet egentligen exakt hur den stora förändringen kom till. Den kan ha börjat med att en caller, för att dölja en plötslig generande minnelucka, bytte ut en traditionell tur med en helt ny sekvens. Eller så kan det ha varit resultatet av en caller som avsiktligen ville överraska sina dansare med en oväntad förändring i en välkänd rutin. Oavsett vilken anledningen var, så upptäcktes det att det gick att dansa och ha roligt med squaredans även om callern bytte ut och callade figurer som de inte visste om i förväg. Detta var ett helt annat koncept och det visade vägen för en helt ny tidsålder för både dansare och callers. En helt ny dimension - överraskning och utmaning, och det roliga att kunna direkt reagera på den oväntade uppmaningen från callern - hade lagts in i aktiviteten och den påverkan den generellt hade på dansen och verkligen hade på callern var enorm. På 1950-talet verkade det som om denna nya och spännande danstyp tog alla med storm. Några dansare föredrog naturligtvis fortfarande den traditionella dansen, men det rådde ingen tvivel om att denna nya "omedelbara respons"-typen av dans hade blivit oerhört populär. Framåt 1960-talet hade de flesta gammaldags danserna - jigs, reels, contras, quadriller och de kända partnerfigurerna - blivit helt utbytta med den nya formen av direktkoreograferad squaredans - en form som någonstans på vägen fått smeknamnet. "Hash". På 60-talet hade Hash blivit kung och eran för den så kallade "hash-callern" hade kommit.

Publicerad i Crazy News nr 01 2006.